I mitt yrke har jag ofta kontakt med människor. Speciellt på foto delen av min verksamhet. Jag började här om dagen att sluta ta i hand. En fotspark mellan oss fick räcka för denna gången. Alla var väldigt förstående men jag märkte även hur enkelt det var att glömma sig. Det går så per automatik alltihop. Plötsligt kommer den utsträckta handen per reflex för att sedan tvekande falla ner något samtidigt som man ser på varandra. ”ja-just-de-ja!”
När vi har koll på läget lite längre fram så kan vi åter igen visa vår hängivenhet till ett nyligen fattat beslut eller till varandra genom att ta varandra i hand och då kommer det att kännas lite extra högtidligt.
Fram tills dess, lets kick som feet….